Integration och revansch.

Jag tänker försvara min rätt till mitt land. Mitt land är Sverige. Om jag måste, så måste jag försvara min rätt att leva och bo här. Jag tänker inte bli ivägjagad. Aldrig. Om jag flyttar till ett annat land, så skall det vara för att jag själv har valt det. Inte för att någon har hotat mig och de mina. Oavsett vilka de mina är.

Kanske hade jag hellre velat vara dansk. Danskarna har alltid uppfattat att de danska judarna är danska medborgare. Inget annat.

Man måste erkänna saker och ting som de är. De nya hoten mot judarna i Sverige, kommer inte från gammelnassarna. De nya hoten kommer från ett helt annat håll. Från islamistiska fanatiker. Fanatiker är alltid farliga och hotar de andra till livet. Fanatiker kan man inte samtala med – bara om de är helt obeväpnade. Varje människa har ett val, att välja den oförsonliga fanatismen – är att välja en politisk ideologi, ett synsätt. Det är inte en diagnos, det är ett politiskt val. Det är inte att vara offer.

Personligen känner jag många människor som gått igenom mycket svåra trauma – och som skaffat sig ett nytt liv. De gjorde sig aldrig  till offer – eller ens hämnare. Att skaffa sig ett nytt liv, en ny plattform var deras revansch. Ibland är revanschen den bästa hämnden. Den drivkraften borde Sverige kunna tillvarata och utveckla i det som numera kallas integration.

Säg inte

Det är synd om dig

Det har aldrig hjälpt någon

Säg istället

Ta alla möjligheter och passa på och lär dig så mycket du kan.

Det du lärt kan ingen ta ifrån dig.

Annonser

Att försvara sig.

Varför beväpnade de sig inte, varför försvarade de sig inte? Varför i h-e insåg de inte vad som skulle hända? Hur kunde de vara så dumma? Varför, varför, varför?
Jag har alltid undrat och många med mig om hur judarna ”bara lät det ske”, Förintelsen alltså. Men jag har aldrig frågat, det vore respektlöst.
Alla mina tuffa onklar, alla fem, varför skaffade de sig inte vapen och försvarade sig mot förföljelserna? Med vapen hade de inte behövt fly som jagade hundar. I alla fall.
På vilken punkt behöver man beväpna sig, för att försvara sin familj, sina barn, sina nära och kära? Är det när samhället inte skyddar sina invånare?
Inte vill, inte förmår, eller bara tror att förföljelser går att bota med fler fritidsgårdar? Fritidsgårdar i all ära. Men det hjälper inte mot vapen.
Så berätta, på vilken punkt borde man ha vett att beväpna sig? Eller bara ge upp, packa sina väskor snabbt och dra järnet?

För många flyktingar?

Som alltid i modern historia, också i den svenska, går debattens vågor skyhöga om hur många flyktingar vi kan ta emot. Räknas vi alla in i begreppet ‘vi’ – också vi flyktingbarn?
Vem är jag att tycka något alls om hur många ‘vi’ kan ta emot?
Min yngste farbror, onkel Aron, kom till Sverige med den sista barntransporten från Wien. Ensamt flyktingbarn. Nyss fyllda 13.
Min pappa, Bela, kom till Sverige som dräng. Han blev väl så småningom rätt välintegrerad.
Min farföräldrar ansökte om två saker, att få lämna Österrike och att få komma in i Sverige. De fick nej på båda. De mördades direkt efter deportationen till Polen.
Jag, äldst i min syskonskara, är den första generationen i min familj, som inte behövt fly. Det är bra. Det förpliktar också.
Vem är jag att stämma in i kören ”Vi kan inte ta emot fler flyktingar”?
Och jag bor inte ens i Kungsbacka eller Landskrona. Men jag kommer från den skånska myllan, från Sjöbo.

Asyl – integration och liberalism.

Jag bestämde mig för Folkpartiet i samma sekund som Bengt Westerberg reste ur ur den berömda soffan. Då tänkte jag att det här ett parti, som jag ville lägga ner kraft och energi i.
Sagt och gjort blev det så. Efter flytt till Göteborg, har jag företrätt Folkpartiet på olika politiska poster i nästan 25 år.
I hela mitt liv har jag varit tvungen att på det privata planet förhålla mig till begreppen assimilation, integration, asyl, flykt, invandring. Inte så konstigt, med min bakgrund och historia.
Proffesionellt höll jag mig länge borta från arbete med flyktingar. Hade alltid varit omgiven av flyktingar, hela uppväxten och en stor del av ungdomen. Tyckte att jag inte skulle kunna hålla tillräcklig proffesionellt distans, för att kunna hjälpa och stötta på rätt sätt.
Sen kom Röda Korset och ville att jag skulle starta ett Rehabcenter för tortyrskadade flyktingar. Efter mycket tvekan, sa jag ja. Centrat finns kvar, i Malmö.
Det är inte första gången Folkpartiet diskuterar integrations – och flyktingfrågor. I ett liberalt parti måste alla frågor kunna ställas och diskuteras. Men inte helt historielöst. Och svåra frågor, som rör, inte bara välfärden, utan också etik, är basala för ett liberalt parti. Ett socialliberalt parti.
Jag ser inte att förslaget till nytt integrationsprogram har förankrats i en öppen diskussion, som hade kunnat ge input, kunskaper och nya vinklar.
– Nej till tillfälliga uppehållstillstånd
– Skrota EBO, undantagsfall skall vara möjliga
– Förändra LAS, så att det är lättare att komma in på arbetsmarknaden
– Bygg ut ett fungerande valideringsystem över hela landet också av pratiska erfarenheter, gäller också kartläggning av de flyktingar som varit egna företagare.
– Bygg fler bostäder
– lägg genast ner synsättet att flyktingar behöver ”fler incitament’ för att skaffa försörjning.
Och lite annat.

Politik och psykiatri

Ibland är politik som en teaterpjäs av Brecht. Verfremdungseffekten, är slående. Ibland är politik som absurd teater.

Idag diskuterades bristen på psykiatriker i det direktvalda parlamentet, regionfullmäktige i Västra Götaland. Det finns ett absolut förbud mot hyrläkare, just inom psykiatri . Det anses bra och ansvarsfullt, sade många talare, där uppe i talarstolen. Hyrläkare är ansvarslöst och kostsamt. Jaha. Men alla patienter, i behov av psykiatrisk specialist – och deras anhöriga, tja, finns det ingen anställd psykiatriker, så får de väl gå hem igen? Och allt prat om att förebygga självmord. En död patient kostar inget.

Så många ord, så mycket prat, så mycket fibbla runt med ansvar. Jag skräms och skäms. Och vet inte hur man gör för att få något att hända. Politik, när den är som sämst? Det känns som om många politiker omvandlats till polititruker, apparatchicks. Men bra att frågan diskuterades – bara det också leder till förändringar!

Berth – namnsdag

Idag har Berth namnsdag. Han kom att heta så, min pappa. Hans föräldrar hade gett honom namnet Bela, ett vanligt ungerskt namn. När det habsburgska väldet delades upp, efter första världskriget, bestämdes att Burgenland skulle tillhöra Österrike och att tyska skulle vara det officiella språket. Ungerska blev mer eller mindre förbjudet. Alltså bestämde Belas lärare i den lilla orten Gussing, att Bela skulle heta Adalberth. Mycket tyskt. När Adalberth kom som ung flykting till Sverige, till en bonde mitt i Skåne, tyckte bonden att Berth var enklare att säga. Alltså blev Bela först Adalberth och sen Berth. Så kan det gå med namn i krig och flykt.

Jag är på jakt efter historien om Gussing, Burgenland och Österrike.  Därav denna länk. http://www.haaretz.com/news/world/1.572473

Skilda valdagar?

8,01 % fick Folkpartiet i valet till Regionfullmäktige i Västra Götaland. Det är något mer än valet till Riksdagen och i Göteborg fick Fp 8,37. Både i regionen och i Göteborgs stad, tappar vi mandat, precis som i riksdagen. Ett riksdagsmandat fick Folkpartiet.  Sverigedemokraterna tar för första gången plats i regionfullmäktige, Västra Götaland.

Nu pågår förhandlingar mellan olika block och partier. Nu pågår också valanalyserna. Tydligt är att den socialdemokratiska hegemoni är bruten. Det är bra, men den andra sidan av det myntet är hur framför allt socialdemokraterna kunde ”tappa” så många väljare till Sverigedemokraterna. Valet i Sverige har uppmärksammats av den internationella pressen, på olika sätt. P J Anders Linder i Svd skriver i sin ledarblogg om den svenska reformpolitiken och att det handlar om att skapa en balans mellan det ofentliga och det privata.  Mer företagande i det som kallas ”välfärden”, typ Fritt vårdval i Västra Götalandsregionen.

De flesta kommentarer handlar förstås om valet till riksdagen. Samtidigt finns det två val till. Ett kommunalval och ett ”landstings/regionval”.  Invånarnas vardag är självklart beroende av beslut på samtliga nivåer, för att varadgen skall flyta, hänga ihop.

Kanske måste vi ändå ta en diskussion om skilda valdagar. Tre olika datum för tre olika val. I Tyskland tex pågår det val hela tiden. Det är lite spännande och utmanande. I en valrörelse sker ju en enorm mobilisering av personer, som inte har betalt för att vara ute på gator och torg, på debatter och i valstugorna. Det är en enorm vitalisering av det politiska samtalet, när det är som bäst.