Fattigdomens desperation.

Östermalmstorg, utanför en mataffär, ser vi flera romska kvinnor. De är helt uppenbart i bråk med varandra och det tycks handla om platsen för tiggeriet. Helt plötsligt är kvinnorna i slagsmål med varandra. Två ger sig på den tredje. Jag går emellan, helt utan att tänka mig för. Jag blir bara förbannad. Inte två mot en. Det är fegt. Så jag går emellan. Slagsmålet avbryts. En av kvinnorna blöder på kinden. Det ser inte allvarligt ut. Så vi går därifrån. 

Jag är uppskakad. Inte egentligen över slagsmålet. Utan över fattigdomen och förnedringen. Ursinnig över vad misär och diskriminering gör med oss alla. Men mest över att dessa kvinnor måste utsätta sig för detta, fattigdom, förnedring och desperation. 

Problemet är inte om tiggeriet är organiserat eller inte. Problemet är fattigdomen där kvinnorna kommer ifrån. Problemet är också att jag inte vet vad jag, vad man kan göra, för att ändra på dessa kvinnors villkor. 

Ålderismen

Det tycks som om alla jublar över att Hilary Clinton kandiderar till posten som USAs president. Jag jublar också. Kanske den första kvinnan på den posten. Kunnig, erfaren och verkar vilja göra bra saker. Och kanske också veta hur hon skall få igenom sin politik. Det är säkert inte ett nybörjaruppdrag. Det kräver många år av erfarenhet från det politiska livet. Det har hon. Det är det som kan bli just det som kan ge den förnyelse av det som behövs.

I Sverige är det annorlunda. I det här landet, verkar som om många tror, att när man fyllt 55 eller något annat innan 100, så ökar antalet bingo-gener på något märkligt sätt. Någon slags virus smyger sig in i kroppen, angriper hjärnan och bryter ner skicklighet, kunskaper och erfarenhet.  Till en oigenkännlig massa under den suddiga diagnosen ”.

I många sammanhang, är blandat bäst. Hilary Clinton har säkert ett blandat klokt gäng av rådgivare. Också i fråga om åldrar. Hilary Clinton är inte pensionär. Hon är passionär. Som så många andra åldrsrika.

Jom Hashoa 2015

Just detta året, infaller Jom Hashoa,  Förintelsens minnesdag,  den 16 april. På min födelsedag. Jag skulle inte ha existerat – inte blivit till, hade herr Hitler och hans anhang bestämt. Inte bara anhanget, utan också medlöparna. Är alltid medlöparna samvetslösa, eller är de också offer? I landet Sverige ses  medlöperi som ett slags utslag av antingen taskig potträning eller någon annat synd-om-upplevelse.  Det är för mesta någon heter Herr Sturkturen som dummar sig – eller Fru Procssen som går blint på.

Varje människa, varje vuxen person, äger alltid ett eget personligt ansvar för sina handlingar. 

Och därför denna sång  http://hq.song365.cc/file/1555051/Klezmer%20Conservatory%20Band%20-%20Watch%20Your%20Sltep_%28song365.cc%29.mp3

9 april. Varje år.

9 april är alltid ett märkligt datum. Varje år, varje 9 april. Det är 75 år sedan Danmark och Norge invaderades av Hitlers trupper. Tredje Rikets trupper. För några dagar sedan frågade jag min mamma – Vad tänkte du då, när du hörde att nazisterna ockuperat Danmark? Mamma svarade att de blev rädda och berättade att hennes moster, moster Blumhe packade väskorna för att fly till Hälsingland – eller till Vittsjö i Skåne. Mamma – som om nazisterna inte skulle kunna hitta dem.

Danskarna räddade sina landsmän. Judarna sågs som landsmän i första hand.

Idag är också också 35 år sedan jag fick bekräftat att min vän och kamrat, Karl Bergman, hade skjutits i Uganda. Han hade inte hört av sig som avtalat under flera dagar. Enligt nyheterna var han och Arne Lemberg ”försvunna”.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_Bergman_(journalist)

Det är 30 år sedan jag trodde att jag skulle vara invalidiserad för livet. En diskbråcksoperation med gamla metoder blev framgångsrik.

Idag lyser solen. Här i Stockholm. Livet går vidare.

Alla andra dagar är en annan dag.

8 mars har blivit tveksamhetens dag. Internationella kvinnodagen. Mycket i media om kvinnors villkor. I alla fall svenska kvinnors villkor. Många passar på. Helt rätt, också. En pappamånad till – eller flera. Just 8 mars. 

Men djupt inne i mig sitter taggen och värker. Att det ändå är spel för galleriet. Att det borde gå fortare med jämställdheten, att det har tagit – och tar alldeles för lång tid. Här i I-landet. 

Det har hänt en del. Under mitt tidiga yrkesliv ansågs det normalt med det som idag benämns sexuella trakassier. Lite skulle man tåla. Idag är det annorlunda. Det är bra.

I många länder är flickor och kvinnor ett slags andra klassens invånare. Det är med och för med som jag skulle vilja göra ”något”. Men vad och hur.

Vi andra, för att citera Edward Persson ”vi klarar oss nock ändå”. 

Integration och revansch.

Jag tänker försvara min rätt till mitt land. Mitt land är Sverige. Om jag måste, så måste jag försvara min rätt att leva och bo här. Jag tänker inte bli ivägjagad. Aldrig. Om jag flyttar till ett annat land, så skall det vara för att jag själv har valt det. Inte för att någon har hotat mig och de mina. Oavsett vilka de mina är.

Kanske hade jag hellre velat vara dansk. Danskarna har alltid uppfattat att de danska judarna är danska medborgare. Inget annat.

Man måste erkänna saker och ting som de är. De nya hoten mot judarna i Sverige, kommer inte från gammelnassarna. De nya hoten kommer från ett helt annat håll. Från islamistiska fanatiker. Fanatiker är alltid farliga och hotar de andra till livet. Fanatiker kan man inte samtala med – bara om de är helt obeväpnade. Varje människa har ett val, att välja den oförsonliga fanatismen – är att välja en politisk ideologi, ett synsätt. Det är inte en diagnos, det är ett politiskt val. Det är inte att vara offer.

Personligen känner jag många människor som gått igenom mycket svåra trauma – och som skaffat sig ett nytt liv. De gjorde sig aldrig  till offer – eller ens hämnare. Att skaffa sig ett nytt liv, en ny plattform var deras revansch. Ibland är revanschen den bästa hämnden. Den drivkraften borde Sverige kunna tillvarata och utveckla i det som numera kallas integration.

Säg inte

Det är synd om dig

Det har aldrig hjälpt någon

Säg istället

Ta alla möjligheter och passa på och lär dig så mycket du kan.

Det du lärt kan ingen ta ifrån dig.