Idag har jag varit på skolavslutning i en grundskola. I ett av klassrummen hänger en inramad tavla med bara text. Det är 10 bud om mobbing. Bland barn. Samma tavla borde kanske finnas på många arbetsplatser. Maciej ­Zarembas artikelserie i DN om vuxenmobbing på svenska arbetsplatser och alla kommentarer visar på att det tycks finnas ett behov. Kränkningar kan se ut på olika sätt; klart är väl att ingen vuxenmobbing på en arbetsplats kan förekomma utan chefens indirekta – eller direkta godkännande. I många länder finns det skarpare lagstifning mot kränkningar på en arbetsplats. Men – ännu – inte i Sverige. ”Sverige var först i världen med att se mobbning som ett arbetsmiljöbrott. Nu har vi hamnat på efterkälken, hävdar den norske forskaren Helge Hoel. ”  I Sverige är det skamligt att bli mobbingoffer. Precis som det var tidigare för kvinnor, att vara våldtäcktsoffer.  Vi har aldrig satsat så mycket skattepengar på ledarutveckling, som nu. Men vi har väl aldrig mätt resultaten? Leder våra satsningar i offentlig sektor till mindre vuxenmobbing på arbetsplatserna? En som också bloggat om detta är Kent Persson. Idag har Göteborgs kommunstyrelse sagt ja till en framställan om att skydda sk whistleblowers. Dvs de som blåser i visselpipan när något är fel. Det är ju ändå så att offentligt anställda har skydd i grundlagen om de vill berätta för media. Meddelarsskydd. Så det är tokigt om det skall inrättas särskild avdelning inom en administration – för att upprättålla grundlagen. Men var skall den anställda vända sig, om hon eller han är utsatt för mobbing på sin arbetsplats? Här behövs en utredning om det är möjligt att lagstifta, typ lex Sara? Det finns en hel del erfarenheter från olika länder.